Vissa beslut som jag tar, måste verkligen få mogna fram. Att tävla lydnad har varit en sån sak. Det tog över ett år för mej att våga anmäla...En stor del i att jag överhuvudtaget anmälde mej och Diva, har Divas uppfödare Mimmi. Hon har stöttat och peppat - något som en velpanna behöver.

Det blev Sollefteå BK som stod som värd för vår första lydnadstävling. Mimmi och Buffy hämtade Diva och mej tidigt på lördags morgon, sen körde Mimmi hela vägen ner. Det enda jag behövde göra var att bli ännu mer nervös, ju närmre Sollefteå vi kom.

Vi kom fram till brukshundsklubben i god tid. Efter rastning av hundar och en väldigt lång och nervös väntan blev det till slut dags för lydnadsklass 1. Det var 10 startande och Diva och jag fick startnummer 4. Buffy och Mimmi startade som nummer 6, det innebar att vi dela på oss under platsliggningen. Lite otur, tyckte jag först, eftersom jag hade fått för mej att Diva skulle ligga Såå mycket bättre om Buffy var med.

Nu låg hon så bra ändå - en 10:a blev det och sen var det dags för tandvisning. Det gick också bra, matte slarvade lite när hon skulle sätta upp sin hund, men Diva var faktiskt hur lugn som helst.

Sen fick vi vänta åter en stund innan det var vår tur att äntra planen.

Min enda tanke var "inte spy, inte spy". Det gjorde att jag inte riktigt lyssnade på tävlingsledaren alla gånger....Spydde gjorde jag inte - och Diva hon var såå himla duktig. När vi gick från planden svävade jag nästan fram. Sen kom nästa tanke "Det här vill jag göra om!"

Jag hann precis springa upp till bilen efter vi tävlat, för att hinna se Mimmi och Buffy. De som satt och kollade var imponerade av Buffyn. "Vad glad och duktig hon är", hörde jag från två tjejer. Det är klart att hon är duktig! Hon är ju Buffy!

De klarade av momenten galant, bl a blev det en 10:a på ställandet.

När vi var klara blev det återigen en väntan på prisutdelning och resultat. Då hade all nervositet nästan försvunnit, jag var så himla glad över att vi fixat att tävla. Poängen kändes inte så viktiga just då. Trots det blev jag ändå förvånad när vi kom 4:a! Sen att vi fick oss ett 2:a pris, det gjorde inte saken sämre. Domaren kom och sa till mej efteråt att om jag bara fick mina nerver under kontroll, skulle det gå jättebra. Det värmde!

Vilken tjej jag har! De missar vi hade, de beror enbart på mej. Varför försökte jag tryckan in apportbocken i Divas mun? Hon kan ju apportera!

Till slut styrde då Mimmi bussen hemåt. Det var 4 nöjda och lagom trötta tjejer som åkte hem mot Sävar igen.

Tack MImmi för ett utmärkt sällskap! Det här gör vi väl om igen?!

Fast vi gör väl som nu, berättar inte för någon innan? =)